Hoppa till innehåll

Karate

Karate är en japansk kampkonst som har sitt ursprung på ön Okinawa. Du slår med knytnävar, sparkar, knän och armbågar, och lär dig att blockera. Träningen vilar på tre delar – kihon (grunderna), kata (fasta rörelseserier) och kumite (sparring) – och den lärs ut i grupp i en dojo, till barn och vuxna.

  • Disciplin, koncentration och respekt: etiketten i dojon är en del av konsten.
  • Koordination, snabbhet, balans och rörlighet, särskilt i höfter och ben.
  • Styrka och uthållighet i hela kroppen.
  • Grunderna i självförsvar och självförtroende.
  • En tydlig väg framåt genom bältena, som många – och särskilt barn – tycker är motiverande.
  • En karategi: vit jacka och vita byxor, och ett bälte i färgen för din grad. De första gångerna går det oftast bra med träningskläder.
  • Du tränar barfota.
  • För kumite: handskydd, tandskydd och suspensoar, ofta ben- och vristskydd; vissa regelverk kräver dessutom kroppsskydd eller ansiktsskydd, särskilt för barn.
  • Mittsar och mattor finns i dojon.
  • 60–90 minuter. Passet inleds och avslutas med en formell hälsning, och i många dojos räknar och benämner man teknikerna på japanska.
  • Uppvärmning och stretching, sedan kihon: ställningar, slag, blockeringar och sparkar som upprepas i led efter instruktören.
  • Kata: fasta serier av tekniker mot tänkta motståndare, som du lär dig en i taget allteftersom du utvecklas.
  • Kumite i par, från bestämda övningar till fri sparring. I poängkarate är teknikerna kontrollerade; i fullkontaktstilar som kyokushin träffar slagen med full kraft, men slag mot huvudet är inte tillåtna.
  • Stilarna skiljer sig åt – shotokan, goju-ryu, shito-ryu, wado-ryu, kyokushin och andra – och studion brukar ange sin stil.
  • Bältena går från vitt via färgade grader (kyu) till svart bälte (dan); färgerna och deras ordning varierar mellan stilar och klubbar. Du går upp en grad vid en gradering, ett prov som klubben eller förbundet håller i.
  • Barn: många klubbar har grupper för små barn, och strukturen och bältena passar dem.
  • Vuxna i alla åldrar som vill ha en traditionell konst med en tydlig väg.
  • Den som hellre vill ha självförsvar och disciplin än hård sparring – i många stilar är kontakten kontrollerad.
  • Alla som gillar att lära sig fasta former: kata kan tränas på egen hand och till och med visas upp på tävling.
  • Det passar sämre för den som vill ha ett rent träningspass utan etikett och graderingar. Vid problem med knän, höfter eller rygg, eller före fullkontaktsparring, fråga en läkare och berätta för instruktören.